Till dig som är ny

Al-Anon Familjegrupper är en gemenskap av anhöriga och vänner till alkoholister, som delar sina erfarenheter, sin styrka och sitt hopp med varandra för att lösa sina gemensamma problem. Vi anser att alkoholism är en familjesjukdom och att en förändrad inställning kan underlätta tillfrisknandet.

Al-Anon har ingen anknytning till någon sekt, religion, politisk rörelse, annan organisation eller institution. Al-Anon deltar inte i någon debatt och framträder varken som förespråkare för eller motståndare till något annat. Det förekommer inga medlemsavgifter. Al-Anon är självförsörjande genom egna frivilliga bidrag. Al-Anon har endast ett syfte: att hjälpa anhöriga till alkoholister. Det gör vi genom att praktisera de Tolv Stegen, välkomna och ge tröst till anhöriga till alkoholister och uppmuntra och visa förståelse för alkoholisten.

Att förstå alkoholism
Amerikanska läkarsällskapet erkänner alkoholism som en sjukdom som kan hejdas men inte botas. Ett av symptomen är ett okontrollerbart begär att dricka. Alkoholism är en sjukdom som gradvis förvärras. Driften att dricka ökar så länge alkoholisten fortsätter att dricka. Om sjukdomen inte hejdas i sitt förlopp kan den leda till sinnessjukdom eller förtidig död. Enda metoden att hejda alkoholism är total avhållsamhet.

Alkoholism är en obotlig sjukdom. Alkoholister kan aldrig lära sig att kontrollera sitt drickande. De flesta experter är överens om att den alkoholist som börjar dricka igen efter flera års nykterhet återigen tappar kontrollen.
Det finns idag många framgångsrika sätt att behandla alkoholism. Alkoholism är inte längre ett hopplöst tillstånd, förutsatt att det erkänns och behandlas.

Alkoholister finns bland alla kategorier av människor. Endast tre till fem procent av alla alkoholister är utslagna eller ”A-lagare”. Övriga har familjer, vänner och arbete, och klarar sig ganska bra. Men drickandet påverkar alltid någon del av deras liv: familjelivet, umgängeslivet eller arbetslivet, ibland alltihop. Alkoholist är den vars drickande orsakar fortlöpande och växande problem för honom/henne själv och hans/hennes omgivning.

Alkoholister dricker för att de tror att de måste. De använder alkohol till både stöd och flykt. De lider känslomässigt och dövar sitt lidande med alkohol. Till slut har de utvecklat ett beroende och är övertygade om att de inte kan leva utan alkohol. Detta är besatthet.

För en del alkoholister blir abstinensbesvären så överväldigande när de försöker klara sig utan alkohol, att de börjar dricka igen, eftersom det verkar vara enda sättet att bli av med ångesten och plågorna. Detta är beroende.

De flesta alkoholister önskar att de kunde dricka socialt. De lägger ner mycket tid och energi på att få kontroll över sitt drickande och kunna dricka som andra. De försöker kanske att begränsa sitt drickande till helger eller att dricka en viss sort, men de kan aldrig vara säkra på att kunna sluta när de själva vill. De blir fulla även när de lovat sig själva att inte bli det. Detta är tvångsmässigt beteende.

Det ligger i sjukdomens natur att patienterna inte tror att de är sjuka. Detta är förnekelse. Det finns hopp om tillfrisknande för den som erkänner sitt behov av hjälp, har en önskan att sluta dricka och är villig att tillstå att han/hon inte ensam kan lösa problemet.

Att förstå oss själva
Alkoholism är en familjesjukdom. Tvångsmässigt drickande påverkar alkoholisten men också hans eller hennes relationer till andra. Vänskap, arbete, barn, föräldrar, föräldraskap, kärleksförhållanden, äktenskap – allt blir lidande.

Människor som står alkoholisten speciellt nära påverkas mest och vi som håller av och engagerar oss uppslukas av en annan människas beteende. Vi reagerar på alkoholistens uppträdande. Vi ser att drickande har spårat ur och vi försöker ta kontrollen över vad som sker. Vi skäms över alkoholistens beteende i sociala sammanhang, men privat försöker vi hantera situationen.

Detta medför att vi ganska snart upplever att allt är vårt fel och tar på oss alkoholistens lidande, rädsla och skuld. I bästa välmening kan vi börja hålla räkning på hur många glas den andre dricker. Vi kan hälla ut dyrbar sprit och leta efter gömda flaskor. Vi kan lyssna efter ljudet av burkar som öppnas. Hela vår tankeverksamhet kretsar kring vad alkoholisten gör eller inte gör och hur vi skall få honom/henne att sluta dricka. Detta är vår besatthet.

Att se en annan människa långsamt ta livet av sig med hjälp av alkohol är smärtsamt. Eftersom alkoholisten inte verkar bry sig om ekonomin, arbetet, barnen eller sin hälsa börjar omgivningen oroa sig. Vi gör misstaget att skyla över. Vi fixar allting, hittar på ursäkter, småljuger för att reda ut konflikter med andra, oroar oss alltmer. Detta är vår ångest.

Förr eller senare får alkoholistens beteende omgivningen att ilskna till. Vi inser att alkoholisten flyr sitt ansvar, ljuger och utnyttjar oss. Vi grips av känslan att alkoholisten inte längre älskar oss. Vi vill ge igen, straffa och utkräva hämnd för den skada och förtvivlan som drickandet orsakat oss. Detta är vår ilska.

Vi som står alkoholisten nära kan börja spela med. Vi accepterar de löften vi får och vid varje nykter period vill vi gärna tro att problemet är ur världen. Fastän vårt sunda förnuft säger oss att det är något fel på alkoholistens sätt att tänka och dricka, fortsätter vi att dölja vår insikt och våra känslor. Detta är vår förnekelse.

Det allvarligaste som kan drabba oss som har levt eller lever med en alkoholist är kanske den molande känslan att det på något sätt är vårt fel. Vi klarar inte av det, vi är inte tillräckligt attraktiva, inte tillräckligt smarta för att lösa problemet åt den vi älskar. Vi tror att det hela beror på något vi gjort eller inte gjort. Detta är våra skuldkänslor.

Vi som har vänt oss till Al-Anon har ofta gjort det i förtvivlan. Vi har tappat tron på att något skulle kunna förändras, men kan inte fortsätta leva som förut. Vi känner oss lurade på en livskamrat eller en uppväxt, tyngda av ansvar, oönskade, oälskade och ensamma. Några av oss är högmodiga, självbelåtna, självrättfärdigande och dominanta. Men vi kommer för att vi vill och har ett behov av hjälp. Vi har kanske drivits till Al-Anon på grund av beteendet som en anhörig eller vän har. Vi lär oss snart att det är vårt eget sätt att tänka som måste förändras för att vi skall kunna bemöta de problem vi ställs inför i livet på ett nytt och framgångsrikt sätt. I Al-Anon lär vi oss att hantera vårt tvångstänkande, vår ångest, ilska, förnekelse och våra skuldkänslor.

I Al-Anons gemenskap lättar vår känslobörda när vi delar vår erfarenhet, vår styrka och vårt hopp med varandra. Genom att gå på möten inser vi efterhand att många av våra bekymmer har med våra egna attityder att göra. Vi försöker förändra våra attityder och kommer till insikt om vilka skyldigheter vi har mot oss själva. Vi upptäcker vårt eget värde, finner vår inneboende kärlek och växer med andligen. Huvudrollen i mitt liv spelas inte längre av alkoholisten utan av mig själv och jag tar kommandot över mitt eget liv, det enda liv jag har någon makt över.