Alkoholister dricker för att de tror att de är tvungna. De använder alkohol som ett stöd och som en flykt. De bär på en känslomässig smärta och så småningom har de blivit så beroende av alkohol att de är övertygande om att de inte kan leva utan den. Det här är en tvångsföreställning.

Fastän han känner sig skyldig kan alkoholisten inte låta bli att dricka, trots att han ser att det förstör allting som gör livet värt att leva, och orsakar lidande för dem han bryr sig mest om.

När en del alkoholister försöker klara sig utan alkohol, blir abstinensbesvären så överväldigande att de börjar dricka igen, eftersom det verkar vara enda sättet att bli av med ångesten och plågorna. Detta är ett beroende.

Han är känslomässigt beroende av alkohol och tror uppriktigt att han inte kan leva utan den. Han är också fysiskt beroende och får abstinensbesvär när han försöker sluta dricka.

De flesta alkoholister önskar att de kunde dricka igen på ett socialt sätt. De använder mycken tid och energi på att försöka kontrollera sitt drickande, så att de ska kunna dricka som andra människor. De kanske försöker dricka endast på helgerna eller bara en speciell sorts drink. Men de kan aldrig vara säkra på att kunna sluta dricka när de vill. De blir berusade även när de lovat sig själva att inte bli det. Detta är ett tvångsmässigt beteende.

Alkoholisten försöker fly från sina samvetskval genom att dricka mer, ända tills den smärta han får som ett resultat av missbruket blir större än den smärta han försöker fly ifrån genom att dricka. Först då kommer han att vara beredd att sluta dricka, denna önskan måste komma inifrån. Ingen kan tvinga en alkoholist att sluta dricka.